korgboll

korgboll

Elefantäventyr 100220

Februari 2010Posted by Jonas Sat, February 20, 2010 15:13:42

Lördagar brukar vanligtvis innebära någon form av utflykt i familjen Nässbjers thailändska vardag, vilket var fallet även denna soliga lördag. Efter att ha startat morgonen med en rejäl lyxfrukost på vårt kära Baan Café var det dags för det härliga lördagsäventyret, Elefantridning. Beslutet hade fattats efter att med stor tydlighet fått klargjort att det inte var några som helst problem att som ensam vuxen rida elefant med två småbarn och snart var allt ”klart och betalt”. Tillsammans med den tuk-tuk chaufför som vi numera betecknar som ”vår” begav vi oss således iväg till djungeln. Hela familjen sprudlade av entusiasm och spänning då vi kom fram till elefanternas ”place”. Eftersom Jonas, tro det eller ej, är allergisk mot Elefanter var det bara jag och barnen som skulle ges möjlighet att dela denna fantastiska upplevelse, där vi tillsammans med en stabil och trygg elefant skulle bege oss in i den vackra, vilda terrängen.

I väntan på att vår elefant skulle komma in spanade vi in en supergullig elefantunge som spexade för oss i anslutning till stället där man skulle kliva upp på elefanterna. Allt kändes superbra och spännande - sen kom vår elefant fram till påstigningsplatsen. Vår elefant var superstor och det var med ordentlig möda som vi alla tre lyckades ta plats i den korgliknande anordning vilken skulle fungera som ett stabilt skydd utifall det skulle råka bli en smula svajigt under färden. Redan efter omkring en minut frågar Engla ”har elefanten det bra”. Mitt svar blev ett tryggt och förtroendeingivande ”han har det jättebra, elefanter tycker att det är roligt att bära runt på människor i djungeln”. Sakta men säkert började dock min trygghet och mitt förstånd att inte oroa barnen att svikta. Då Engla för femte gången ställde samma fråga som tidigare, var jag tvungen att inse att elefanten inte var särskilt nöjd med sin situation, han var till och med rejält motsträvig. Mitt svar till Engla blev i stället att ”vi får hoppas att det snart är färdigt”, ”mamma är bara lite rädd”. Egentligen var jag inte lite rädd, jag var bokstavligt talat livrädd. Den trygga elefanten hade förbytts till grymt instabil och tillsynes rätt irriterad och ville helst inte gå mer än två meter i taget innan han försökte smita in i djungeln och den eftertraktade skuggan. Att han även frustade och skakade så att jag hade svårt att hålla koll på både mig och barnen förstärkte situationen ytterligare. Föraren som försökte få honom på rätt köl hade ett tufft jobb och då min uppfattning att han inte alls hade koll på situationen var ett faktum, bad jag honom att vända om och ta den snabbaste vägen tillbaka. Vi hade fått nog. Efter att Fred sedan tappat hatten (som föraren tog upp, trots mina protester att inte lämna oss ensamma på elefanten) och elefanten hade muckat med en annan elefant var färden slutligen över för vår del. Både jag och Engla försäkrade varandra om att vi aldrig mer skulle rida på elefanter. Fred däremot har under kvällen klargjort för övriga familjen att han vill rida på elefanter när han blir stor.

Ni kan förresten kolla in foton på Engla (Fliken Bilder, Tempelbesök) på Lilla Svenska skolans hemsida. www.svenskaskolanlanta.se

Tack för idag, morgondagen ska vi spendera på den trygga stranden. //Camilla

En liten ödla som smet in i vår lägenhet infångades snabbt av Engla.

Förväntansfulla ungar, ett par skymtande elefanter och vår tuk-tuk chaufför.

På grund av hastigt avslutat äventyr blev det tyvärr ingen bättre bild än denna på själva ridturen.

Sötsnabel.

Phuket

Februari 2010Posted by Jonas Wed, February 17, 2010 18:44:56

Onsdag. Ni som följt vår resa hittills vet att onsdagarna är lika med Millas kväll med tjejorna. Själv sitter jag som så många gånger förr framför datorn, för att författa några rader om våra eskapader. Senast jag skrev berättade jag om vår stundande resa till Phuket. Numer är den resan ett avslutat kapitel. Åtminstone i dess fysiska form. I minnet lever den självfallet vidare. Och för mig är det delvis minnena som gör resandet så fantastiskt. Just för att man kan plocka fram sina upplevelser då livet känns lite trist och drömma sig tillbaka, för att på så sätt återigen uppleva det man varit med om och återigen bli sugen på att resa.

100212

Vi lämnade Koh Lanta med båt runt 13.45 för att cirka fyra och en halv timme senare anlända till Koh Phuket. Vid ankomst väntade en taxi som tog oss till vårt hotell, Rome Place Hotel, i Phuket Town. Efter incheckning och en snabb dumpning av vårt bagage tog vi oss ut på stan för en bit mat på ett multinationellt hamburgerhak. Vi vandrade sedan runt ett par timmar och besökte bland annat ett köpcentrum där priserna på varorna ej riktigt var i samklang med det Thailand som vi hittills lärt känna. Väl tillbaka på hotellet tog jag och Engla trapporna upp till den fjärde våningen och rum 410. Då vi passerade våning två såg jag ett gäng tjejer sitta i ett inglasat rum med nummerlappar klistrade på bröstet. Av det lilla jag hann se var det inte lycka som lyste ur deras ögon. Jag slog snabbt bort den obehagliga, ledsamma och arga känslan jag fick. Vi är ju trots allt på semester. Hela familjen slumrade sedan tillsammans in på den hårda dubbelsängen, i den på många sätt hårda världen.

100213

07.30 spratt vi upp och gjorde oss i ordning för en relativt fattig frukost. När bukfyllan väl var uppnådd tog vi vårt pick och pack och begav oss av till ett av stadens två ”busstorg”. Det kan sägas att stadens gator ej var gjorda för barnvagnar, eller ens pedestrianer i allmänhet, vilket gjorde vår promenad lite mer spännande. Då vi slutligen nådde den gatstump där bussarna avgick ifrån hittade vi efter lite kringfrågande den buss som skulle ta oss till Patong Beach, vilket var vårt huvudmål för dagen. Bussen vi åkte med kan beskrivas som något av ett hemmabygge och skulle knappast gått igenom Svensk Bilprovnings kontroller. Men även detta gjorde vår resa mer spännande och än mer speciell att tänka tillbaka på. En del av vägen till Patong var ruskigt brant och det kändes som att det var på vippen att vi nådde backens krön. Ett smärre mirakel var också att bromsarna höll för trycket på vägen ner.

Vi kom i vart fall fram till Patong som upplevdes värre än vad jag föreställt mig. Massturismen hade satt sina spår och visade sig från sin värsta sida. Barer barer barer. Förmodligen har även turistens Patong en gång varit något sånär genuint men den tiden är enligt min mening i så fall sedan länge förbi och i Patong fanns inget av det jag söker. Den som däremot är genuint intresserad av att dricka öl utan tanke på morgondagen har förmodligen hittat sitt paradis.

Det var i vart fall intressant att uppleva denna dekadens, men vi hade också den tvungna möjligheten att efter ett par timmar bege oss därifrån. Tankarna gick därmed till det förmodade stora antal i Patong, som liksom tjejerna på hotellets våning två, utan större valmöjligheter i livet, exploateras för uppfylla vissa turisters (och även inhemskas) mindre angenäma begär.

Patong har säkert fina sidor med, (vilket jag vet att jag läst i någon guidebok) och mina rader här baseras endast på några få timmars iaktagelser. Utifrån detta faktum kan jag självklart inte göra Patong rättvisa. Och jag har ju inte heller sett Patong ”by night”…

Som ni kanske märkt fokuserar denna blogg i allmänhet på det positiva under vår resa; positivt vilket det för det allra mesta också är. Men då livets fula så påtagligt visade sig kunde jag inte heller blunda för det och strunta i att nämna det. Detta inlägg blir därmed något kontrastrikt. Men livet är ju å andra sidan fyllt med kontraster från det vackraste vackra till det fulaste fula.

Back to basic.

För övrigt utmynnade vårt besök på Patong i att Engla fick ett gäng fina flätor i sitt hår, jag fick en liten snöglob som Fredde dessvärre senare råkade tappa i golvet och Milla fick återigen se det hotell som hon tillsammans med Marie och Lars bodde på då hon senast besökte Phuket för sådär åtta, nio år sedan.

På vägen tillbaka till Phuket Town passade vi på att besöka köpcentrumet ”Phuket Festival”. Förutom en ganska knepig kinesisk lunch, som bara Engla uppskattade, var det en upplevelse jag kunde varit utan.

På kvällen tog vi en taxi till en nattmarknad som hade det gamla vanliga skräpet. Vi kom hem vid tio och stöp tillsammans i säng.

100214

För att få ut så mycket som möjligt av vår Phuketvistelse var vi även denna dag uppe med tuppen. På schemat för dagen stod bland annat ett tempelbesök. Då vi läst oss till att det är viktigt att visa respekt i fråga om klädsel då man besöker ett tempel bad vi hotellpersonalen godkänna våra utstyrslar innan vi begav oss av. Vi frågade också personalen om de spännande bussarna även gick till templet, Wat Chalong. Det gjorde de givetvis inte. Men vi som alltid tror det värsta om folk antog att de for med osanning, (för att på så vis kunna tjäna en hacka genom att kontakta sina mer turistanpassade tuk-tuk-kompisar) log och tackade för informationen för att sedan ta en promenad till ”busstationen”. Strax innan vi nådde bussarna erbjöd en taxichaufför oss sina tjänster genom att berätta att det vid busstationen endast var en fiskmarknad varpå han ansåg att det var bäst att vi åkte med honom. Milla log och sa världsvant att vi åkte med ”fiskbilarna” även under gårdagen.

Och kors i taket, gick det inte en liten buss även till Wat Chalong, Phukets populäraste tempel. 10 kronor och 40 minuter senare stannade så bussen alldeles utanför tempelområdet. Vi klev av och gjorde oss beredda på en ”vördnadsfull upplevelse”. Men det var näst intill omöjligt att uppnå en sådan känsla då hela tempelområdet var en enda stor marknad där all sorters bråte såldes. Bland annat knivar och kamouflagekläder, något i vart fall jag anser rimma illa med de ideal som Buddhismen förespråkar. Men värst av allt var trots allt de mängder med kaniner och hundar som trängdes i alltför små burar. Det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig. Men trots allt var även detta en intressant, om än något skrämmande, upplevelse, och som ni förstår blev det inga mer tempel denna dag.

Istället åkte vi till en ”fjärilspark”. Där blev vi varse om att det var ”alla hjärtans dag” i och med att jag av entrévärden fick ett par chokladhjärtan som jag skulle ge Milla i kärleksgåva. Mycket romantiskt. Här fick vi i vart fall en mysig upplevelse då vi såg hur mycket Engla uppskattade att ha fjärilar runt sig och även på sig. Även Fred tycket det var skoj, framförallt att äta glass i parkens café.

Vi avslutade dagen med en middag på ”The Pizza”. (Ej rekommenderad i ”Michelinguiden”.)

100215

På förmiddagen köpte jag ett par otroligt snygga ”snöglober” som vittnar om vårt besök på Phuket. Sedan åkte vi hem till underbara Koh Lanta.

Trots att det var en intressant och på många sätt spännande resa innehöll den också delar som gör att jag i skrivandets stund inte direkt längtar tillbaka. Men vare sig vi vill det eller ej kommer vi alldeles snart att återvända till Phuket, i och med vår stundande ”visumresa”. //Jonas

Railey Beach. På väg till Phuket.

Igen.

Det fanns tyvärr inget MAX.

Engla och Rolf.

Engla och Sune.

Engla och Maggan.

Engla och ?

Engla och Rocky.

Phuket Town.

Phuket Town.

Phuket Town. Det mesta var ganska slitet men det fanns en del pärlor.

Jordgubbar i bussen.

Hjälpsam dam.

Talar för sig själv.

Det fanns en hel del sådana här bargator i Patong.

Bangla Bungalow. Där bodde Milla för ett antal år sedan. Mitt i smeten.

Snygga kopplingar.

Bargata.

Kinesiskt nyår innebar smällare i parti och minut.

Engla får flätor.

Vackert värre.

En lyxig glass.

Patong Beach.

Tuk-tuk.

Tempel.

Tempel.

Fjärilen Guldvinge.

Hissen gick inte till våning två.

Engla skapade som vanligt nya kontakter. Här på väg hem.

Åter på Koh Lanta.

OS och stundande Phuket 100212

Februari 2010Posted by Jonas Fri, February 12, 2010 05:09:21

Håller som bäst på att förbereda en liten tripp till Phuket men känner att jag måste bryta in med ett litet inlägg.

Englas skoldag startade idag på stranden. Detta då de olympiska spelen stod på schemat. Hela skolan skulle samlas för att indelade i olika nationaliteter göra upp om de ärorika medaljerna. Engla var för dagen grek och hon gick därmed i bräschen då idrottarna tågade in på ”strandion”. Då de tävlande hade samlats efter inmarschen gjorde så barägaren Pas (The Indian) entré med den olympiska elden i sin stolta näve. Det var en storstilad invigning, helt i klass med den i Peking.

Som sagt ska vi idag åka till Phuket för tre nätters övernattning. Vi har bara lösa planer gällande vad vi där kommer att ta oss för, men vi har åtminstone en fast utgångspunkt i Phuket Town. Förmodligen kommer vi i vart fall att ta en tur till Patong och säkerligen kommer vi även att kika på ett par tempel. På söndag firas det kinesiska nyåret och det kommer antagligen att märkas i krokarna. Mycket mer vet vi inte men vi återkommer med en rapport till veckan. Tills dess får ni har det så gott! //Jonas

Inmarsch. Längst fram går Englas fröken Maritha.

Pas.

Pas igen.

Den olympiska elden tänds.

Snowboardtävling!

Latblogg 100209

Februari 2010Posted by Jonas Tue, February 09, 2010 14:56:08

Idag blir det en ”latblogg”, vilket innebär att den innehåller mestadels bilder. Måste dock nämna att jag och Milla blev väldigt stolta över Engla idag då hon lekte med ett par kompisar hon träffade på restaurang ”Slow Down”. En av tjejerna var lite blyg men Engla var väldigt noga med att även hon skulle var med i leken. Hon var också juste gällande volleybollreglerna, då det gick precis lika bra att skjuta under nätet som över det. Hon såg också till att ställningen under hela ”matchen” var lika lagen emellan. Det är helt enkelt en underbart härlig och snäll dotter vi har! (Som om det vore någon överraskning. Fred är såklart en skön lirare han med!) //Jonas

Fredde kikar på krabbor.

Ytterligare en lässtund på "The Indian".

Fred slöar på "The Indian".

Engla gör en "volter" (som hon själv säger).

Fred hoppar upp på en hoj utanför "Slow Down".

Snyggingen!

Snyggingen igen.

Efter en hård dag blev Fred lite trött...

...och somnade till slut i sin vagn!

En mysig dag 100209

Februari 2010Posted by Jonas Tue, February 09, 2010 05:32:02

Vissa dagar har det där lilla extra.

Tjejerna tog under eftermiddagen en massage, Engla oljemassage och Milla Thaimassage. Engla tyckte det var otroligt skönt och sa att det till och med var bättre än "fiskmassagen". Nästa gång vill hon bli masserad i 20 timmar. Efter avslutad behandling fick Engla en liten mini-manikyr/pedikyr. Fred och jag som satt och tittade på hade också en mysig stund tillsammans. Fred charmade även personalen då han gick och lade sig på en av massagesängarna där han sedan blev ompysslad av tre massörer i några minuter. Han såg ut att njuta av uppmärksamheten.

Direkt efter massagen gick vi och åt på ”Easy bar”. Vi har inte varit där på ett tag och Fred tyckte det var speciellt skoj då han återigen fick träffa sin ”servitörkompis”.

Vi avslutade kvällen med att gå ner och sätta oss i ett par sköna solstolar vid stranden. Jag och Milla delade på en drink, ”Lanta Sunset”, medan barnen lekte på stranden med några nyfunna vänner. Vi gick sedan hem och Milla satte sig på altanen och fortsatte mysandet medan jag lade barnen. Även jag var sugen på lite altanhäng men Fred ville annorlunda då han var ovanligt seg att somna. Efter cirka en och en halv timma kunde jag till slut göra Milla sällskap och vi fick en trevlig avslutning på en trivsam dag. //Jonas

Stackars mig 100207

Februari 2010Posted by Jonas Sun, February 07, 2010 10:26:48

Då har även jag lyckats med att bli sjuk och som sig bör hos familjen Nässbjer inföll det dåliga måendet lagom till helgen - vilket i sin tur inneburit ännu en lugn helg. Givetvis har det varit mycket, mycket synd om mig men jag kan med stolthet berätta att jag trots detta förmått mig själv att bada lite och igår var jag även med de andra och käkade middag vid stranden, allt med barnens bästa i fokus. Vid gårdagens middag träffade barnen sina restaurangvänner Ester och Melker, vilka jag även nämnt i tidigare inlägg. I det tidigare inlägget berättade jag om att Fred, som ett sätt att säga hej, hällde en skopa sand över Melkers huvud. Sedan den incidenten verkar det dock som att det skett ett mindre mirakel gällande Freds kunskap om de sociala koderna. Denna gång hälsade han genom att i rasande tempo säga: ”HejduheterEsterochjagheterFred-Lillebror.” Förutom att presentera sig själv fick han även Ester att känna sig sedd genom att han kom ihåg vad hon hette samt att han även hedrade sin kära syster genom att framhäva sig själv i förhållande till henne. Efter detta sprang han runt och yrade som vanligt.

Idag tog vi en tuk-tuk till restaurangen ”View-point”. Restaurangen är belägen strax nedanför öns högsta punkt och erbjuder en ganska ståtlig utsikt över delar av ön och det omkringliggande havet. Engla passade på att dricka lite kaffe och menade att hon inte tyckte det var så gott men att hon på något vis gillade att dricka det ändå. Jag tror jag förstår hur hon menar då jag skulle kunna beskriva mitt förhållande till sushi på ett liknande vis. Freddes kulinariska upplevelse var av det mer ordinära slaget men även han fick ut något av vår utflykt då han verkligen älskar att åka tuk-tuk. Han påvisade detta genom att under åkturen ett flertal gånger säga: ”Inte åka hem, det här är jätteroligt”. //Jonas

Engla och Milla skaffade sig under gårdagen nya örhängen. Engla vill att även jag ska ta hål, antingen i örat eller stjärten.

Tyvärr var buren låst då vi skulle hälsa på kaninerna på Englas skola.

Fred kollar in omgivningarna på sitt kommande dagis.

Många glassar har ätits utanför 7-eleven.

En till strandbild.

Grimasch om kvällen.

Nog är hon lik mig alltid.

Engla brukar roa sig med att jaga små sandkrabbor på stranden...

...Krabborna i sin tur tycker det är skoj att göra såna här mönster längst hela stranden.

Utanför vår favoritrestaurang "Rann".

"Titta! Jag har en mage!"

"Titta! Du har också en mage!"

"Titta! du har fötter!" (osv. osv.)

Myskillen!

Restaurangvy.

"Kaffe, he e gött he!?"

Vi fick traska några meter för att tuk-tuken skulle klara stigningen.

"Det är en dag imorgon också" 100204

Februari 2010Posted by Jonas Thu, February 04, 2010 15:02:14

Under en stjärnklar himmel dansas det barfota till sköna, svängiga rytmer. I klungor har folk samlats på mjuka kuddar i sanden och de ömsom sitter, ömsom ligger och njuter av stämningen, sällskapet och det svaga vågskvalp som kan höras när musiken då och då tystnar. Svala vindar sveper in över stranden och jag tänker på vilken lyckost jag är som får uppleva detta. Jag tänker på att alla runtomkring mig verkar vara så uppsluppna, fria och avslappnade. Jag tänker på den vänliga inställning som alla uppvisar gentemot varandra. Jag tänker på att klockan börjar bli mycket och att det är en dag även i morgon. STOPP! Det är bara att inse att en del saker har hänt sedan min ”storhetstid” och att jag nuförtiden förundras över att så många runtomkring mig på utestället dricker sina drinkar ur ”buckets” (som små hinkar). Jag känner även en viss stress och oro över det relativt ”höga” antalet personer runtomkring mig tycks ha kringgått de hårt stiftade narkotikalagar som finns i Thailand. Något som förmodligen kan relateras till att så många ligger och tar det, det lilla lugna, på utplacerade ”myskuddar” på stranden. Då jag slutligen adderar antalet ”buckets” och alla de något misstänkta pupiller som jag sett under kvällen och ställer detta i relation till de omkring 75 mopeder som står parkerade utanför stället, är det dags att kapitulera och tacka för mig. Man skulle kunna sammanfatta kvällen som riktigt härlig på ett grymt skönt uteställe, men med bristande förutsättningar att fullt ut kunna hänge mig åt det gamla goda partylivet. Men Anna, om du kommer och hälsar på ska vi allt se till att skaka liv i den numera något ängsliga och restriktiva morsan.

07.30 nästföljande morgon sätter jag mig panikslagen upp i sängen och märker att ytterdörren står öppen. Springer in till vardagsrummet där Engla sitter och ritar, medans Jonas ligger och halvsover i sängen. När jag inser att Fred inte befinner sig vare sig i sängen eller framför TV´n gallskriker jag, med galenskap i både röst och blick, att ”dörren är öppen och Fred är borta”. Springer sedan iväg ut till hallen för att bege mig ut på jakt, men inser snart att jag måste låsa upp dörren för att kunna ta mig ut. Polletten trillar slutligen ner när jag långsamt vänder mig och för att se en snusande liten 2,5 åring ligga i den 80 cm säng som jag och Fred brukar sova i på nätterna. Jag signalerar snabbt till Jonas ”att det nog bara var en dröm” och att ”det är lugnt”. Ni kan lita på att Jonas kände stor ömhet och stolthet över sin fru i och med detta hjärtslitande och något abrupta uppvaknande. God Morgon och välkommen till en ny dag på Koh Lanta. //Camilla

100203

Februari 2010Posted by Jonas Wed, February 03, 2010 14:20:21
Har just tryckt i mig två pizza-slizar som faktiskt inte smakade så angenämt, men ibland kan bukfylla vara gott nog. Det är onsdag och som sig bör är Milla på sin sedvanliga onsdagsträff med tjejorna. Krabaterna ligger och sover och själv hade jag tänkt att plugga, men tyvärr verkar surfandet idag gå vinnande ur den striden. Tänkte inte skriva så mycket mer än så här men jag kan även meddela att jag fått nytt jobb i Gävle, vilket till skillnad från pizzan känns mycket angenämt. Så alla norrlänningar: gör er beredda på ett gäng "hemvändare" till våren! //Jonas

"Fiskmassage" 100201

Februari 2010Posted by Jonas Mon, February 01, 2010 14:37:33

Englas och Millas massage som jag nämnde i det föregående inlägget utfördes tydligen av ett gäng hungriga fiskar. ”Fiskmassage” som man kanske kan kalla det innebär att man doppar ner fossingarna i ett akvarium fyllt med fiskar som sedan kalasar på fötternas döda hudavlagringar. Låter inte så mumsigt i mina öron, men jag har ju å andra sidan inte testat, så vem är jag att döma? Både Engla och Milla tyckte i vart fall att det var mysigt, Engla så pass att hon tog sig en sejour även idag.

Förutom detta har Engla idag varit på en sightseeing runt Koh Lanta med skolan . Hon berättar här med egna ord: ”Sett elefanter, och vad heter det där stora djuret? vararan? varan! (En nypa salt kanske?) Sett melon, ananas och sånt som bränns på läpparna som eld. Vi såg också två Thailändska barn. (Exotiskt!) Att vi såg elefanter var nog det som var bäst!”

Idag firade jag och Milla vår sjuårsdag genom att beställa hem mat från den restaurang som Engla äter sin skollunch på. Riktigt bra mat som mättar två personer för cirka 40 kronor. Förmodligen ännu ett stammisställe! //Jonas

"Fiskmassage".

Mysigt värre!?

Lite maffioso över Freddan med det där glass-skägget.

40-kronors "take-away".

Hej! 100131

Januari 2010Posted by Jonas Sun, January 31, 2010 09:55:10

Klockan är tre och det är söndag. Fred sover och tjejerna är och får massage. Helgen har varit lugn då Engla under torsdagsnatten blev sjuk vilket hon varit fram tills idag. Under fredagen var Milla med henne till läkare för att kika lite närmare på hennes åkomma. Troligtvis handlade det hela om en späd liten magbakterie som härjade runt och ställde till oreda i hennes mage. Då de kom tillbaka berättade Milla att det varit något av ett projekt att ta sig till läkaren. De hade först åkt in till Saladan, men tuk-tuk föraren hade där rått henne att istället besöka läkaren på Long Beach, och de åkte helt sonika dit istället. Väl där var mottagningen stängd och de fick åka tillbaka in till Saladan. I Saladan fanns inte möjligheten att ta blodprov vilket i sin tur ledde till en resa till Old Town. Det hela tog ett par timmar. Men som sagt, som tur var rörde det sig inte om något allvarligt. Och som en klok kvinna en gång sade: ” Hellre lite sjuk i Thailand än frisk i Uppsala!”

Visumresa

Stannar man längre än 30 dagar i Thailand måste man ha "specialvisum". Det finns lite olika varianter av dessa specialare men vårt innebär att vi inom 60 dagars vistelse måste passera den Thailändska gränsen för att på så vis få tillåtelse att stanna ytterligare 60 dagar. Vi måste således göra en så kallad ”visumresa” eller ”visa run” som vissa säger. ”Visumresa” är trots allt en bättre benämning på vår tripp, detta då vi helt enkelt ska passa på att göra en längre resa. Då vi på grund av Englas mående under helgen mestadels befunnit oss i lägenheten har jag passat på att knåpa ihop de sista tåtarna i planerandet av resan.

Den 24 februari åker vi med flygplan från Krabi till Singapore. I Singapore stannar vi i tre nätter för att sedan ta oss vidare till Kuala Lumpur. I KL stannar vi fyra nätter för att sedan bege oss till Hong Kong där vi stannar i fem nätter. Den 8 mars åker vi sedan till Phuket för att under en natt sova i Phuket Town. Därefter tar vi båten ”hem” till Koh Lanta.

Känns otroligt spännande att under loppet två veckor uppleva tre storstäder som man under åren hört en hel del om. Vi ska försöka barnanpassa resan så gott det går och har redan planerat in ett besök på Disneyland i Hong Kong. Barnen har redan varit in på deras hemsida ett antal gånger för att titta på parken och dess attraktioner. Sedan har ju Freddan alltid drömt om att se Petronas Twin Towers i KL, för att inte tala om Englas tjat om att gå i Jackie Chans fotspår i Hong Kong. Så för alla er oroliga mor- och farföräldrar där ute: Det ska nog gå bra det här ska ni se! //Jonas

Igår bjöd vår sjukling på kalas och hon var lika givmild som Karlsson skulle varit.

Fred och jag tog en promenad och han hittade ett häftigt sugrör.

Fred med ännu en snygg min.

Idag var det återigen bad och Engla "stajlade" som vanligt.

Plötsligt händer det!

Januari 2010Posted by Jonas Thu, January 28, 2010 15:27:09

Jodå, nu skriver jag i bloggen igen efter en lite längre periods uppehåll. Det kan nog låta både märkligt och kanske något provocerande för vissa- men jag intalar mig att jag faktiskt inte har haft tid att skriva på slutet. Mina dagar är nästintill fullspäckade av små projekt såsom bokläsning, partykvällar med "tjejorna" och inlämning av tvätt. I morgon ska jag exempelvis köpa både solcréme och blöjor. För att gestalta våra dagar tänke jag nedan sammanfatta en vanlig vardag för "the Nässbjers".

07.00 Planen är att Jonas dag ska börja redan med ett litet löppass på stranden. Än så länge måste vi dock vara tydliga med att detta har skett vid två eller tre tillfällen. (Det finns en tydlig vad/knä-problematik)

08.00 Ringer klockan. Engla käkar två micrade ostmackor med Kött och Grillkrydda, lite flingor och ett glas vatten. Obligatorisk insmörjning.

08.45 för mig, 08.55 för Jonas. Följer Engla till skolan. Stannar på hemvägen för att köpa lite färskt bröd och övriga frukostgrejer, frukt med mera.

09.00-12.00 Jonas brukar plugga under förmiddagarna. Jag och Freddan alternerar mellan att slappa i lägenheten, bada eller kolla på nån film.

12.00 Freddan käkar mat hemma i lägenheten (ofta makaroner/ris och korv). Detta moment brukar vara något forcerat för att jag ska ges mycket tid till nästa moment på dagordningen. Jonas lägger Fred.

12.30 Brukar jag släntra in på ett litet hak som ligger bredvid Englas skola. Detta är i dagsläget den mest njutningsfulla stunden på min dag. Jag brukar dricka lite watermelon shake och äta något lätt, typ en fruktsallad eller soppa. Här sitter jag sedan i en och en halv timma och läser den bästa boken, Shantaram (rekommenderas). Hela kalaset brukar gå loss på omkring 15-20 svenska kronor, väl investerade slantar.

14.00 Hämtar Engla i skolan. Vi går till seven-eleven och köper glass innan vi beger oss av hemåt. Eftermiddagen spenderar vi vanligtvis vid poolen eller havet alternativt vid poolen hos nya kompisen Talula.

17.30 Brukar vi gå ut och käka på restaurang nere på stranden. Ibland när vi känner oss lite slöa köper vi hem lite billig take-away.

19.30 Barnen lägger sig. Proceduren tar allt från 10 minuter om Jonas lägger dem till omkring en och en halv timma då jag har den äran. Efter läggdags är det dags för slösurfning, kolla på medhavda serier på dvd eller läsa böcker.

Nu när ni vet hur fullspäckade dagar vi har nere på Koh Lanta kan jag tänka mig att ni har förståelse för att jag inte hinner blogga så mycket. Misstänker dock att jag kommer att skärpa till mig något, då jag läst ut boken. Har bara omkring 500 sidor kvar.

Slutligen vill jag poängtera att Jonas i sina tidigare beskrivningar har missat att berätta något stort som han fick uppleva under helgens båttur. Det var ögonblicket då jag hopppade ner i havet från båtens reling. Inför hoppet trissades stämningen i sällskapet upp något enormt, jag bad Jonas plocka fram kameran och det var stolta barn som såg sin mamma showa ner i havet med ett rejält plask. Något säger mig att Jonas inte ser och upplever samma storhet och stolthet som jag själv gör. Jag misstänker att det faktiskt kan ha varit så krasst att han kom ihåg hoppet, men uteslöt att berätta om det i bloggen på grund av att det inte kändes så viktigt för honom.

Tack för i dag slut för i dag. //Camilla

Väderrapport 100127

Januari 2010Posted by Jonas Wed, January 27, 2010 17:27:30

Barnen sover och Milla är ute med tjejorna. Själv har jag suttit ett par timmar på altanen och studerat. Kan sägas att det är ett något av ett projekt att studera religion utifrån förhållandevis knappa förkunskaper. Men riktigt intressant är det i vart fall så jag tar mig an det med glädje. Lite av den ”manjanakänsla” som jag hade de första två veckorna har i och för sig fått styrka på foten, men ”win som lose some” som man käckt säger.

Under måndagen och tisdagen var vi och käkade på vad som troligtvis är ännu ett stammishak. Kommer i skrivandets stund inte på vad det heter men det ligger i vart fall längst stranden och har en riktigt juste meny. Barnen som under ett par veckor har suktat efter fiskpinnar har fått slutligen fått sina behov tillgodosedda, dock i form av ”fish n chips” men nära på perfekt i alla fall. Senast vi var där hittade de även ett par andra matgäster att leka med innan maten serverades. Engla kan uppföra sig men Fred körde den gamla ”tvååringshälsningsfrasen” med sin kompis genom att hälla en skopa sand över hans huvud. Annars har barnen det bra och Engla stormtrivs i skolan. Hon längtar att komma dit varje morgon vilket vi föräldrar självklart är evigt tacksamma för. Personalen på skolan är kanon och barnen har fullt upp med diverse projekt. Senast igår var de och bakade kakor på vårt stammiscafé Baan Café.

Väderrapport

På förfrågan kommer här en liten väderrapport.

Det är varmt! Men inte för varmt. Jag gissar på att temperaturen håller mellan 27 och 35 grader, och med jämna mellanrum kommer det även små svala brisar. Det är såklart svalare på morgonen och på kvällen. Själv älskar jag värmen och som några vet badar jag bastu även i bilen. Milla har det lite tuffare och det är hon som står för AC-regleringen i lägenheten. Ibland, då jag är blå om läpparna, låter hon mig stänga av den. Under vår tid här har det även vid tre tillfällen kommit några enstaka regnstänk. Barnen har hittills inte klagat över värmen vilket självklart beror på att de är lika kloka som sin far och förstår att värme är av godo! Men som sagt (jag vänder mig särskilt till Anna Johansson vars sambo är en iskung) det finns AC och internetuppkopplig lite varstans. Så gillar man inte värmen finns det alternativ. Även 7-eleven är ett ”svalt” tips om man vill socialisera även på dagtid. //Jonas

På väg mot käk.

Motion innan käk.

Ja just det ja, Engla gillar laxpasta också.

En stilig avslutningsposé.

Emerald Cave 100125

Januari 2010Posted by Jonas Mon, January 25, 2010 14:01:56

Kära blogg idag har vi varit med om ett litet äventyr: ”Emerald Cave”. Men innan den unika upplevelsen förflöt dagens timmar på ett mycket trivsamt vis.

Vi lämnade Saladan och dess kaj runt nio på morgonen. Båten skulle ta oss på en rutt kallad ”4 Islands One Day Tour”. Vi hade bokat turen dagen innan av den enkla anledningen att vi ville ut och åka lite båt; vi hade alltså ingen riktig aning om vart båten skulle ta oss. Turens första stopp var utanför ön Koh Ngai. Där hoppade vi i för en halvtimmas snorkling. Även Fred var med, fast utan cyklop förstås. Engla tyckte till en början det var spännande att se alla fiskar i vattnet, varav en var misstänksamt likt fisken Doris i filmen Nemo. (Jag frågade fisken om hon kände Nemo varpå hon svarade att hon aldrig ens hört talas om någon Nemo. Men ni som har sett Nemo förstår ju att svaret inte behöver vara allt för tillförlitligt.) Engla blev efter en stund i vattnet lite ”hajnervös” och ville i säkerhet illa kvickt.

Nästa stopp var utanför två stora ”uppstickar-öar”. (Branta små öar som sticker upp som feta svampar ur havet.) Enligt mig är dessa och liknande öar lika synonyma med Thailand som vad god mat, vackra stränder och värme är, detta då jag ofta sett bilder på liknande formationer i tidningar, på vykort etcetera. Av tidigare nämnda anledning stannade Engla kvar på båten medan vi andra tog oss ytterligare ett dopp.

Nästa anhalt var på ön Koh Kradan där vi åt lunchbuffé på stranden.

Sedan bar det då av mot Koh Mook och Emerald Cave. Under färden berättade Milla att hon möjligtvis besökt grottan då hon var i Thailand för några år sedan, men hon var alltså inte säker. I fall hon varit där var hon i vart fall inte så imponerad. En matros (kille ur personalen) kom plötsligt och slängde åt folk flytvästar, och vi tänkte att nu blir det åka av. Det visade sig dock att flyvästarna skulle användas under simturen i grottan. Väl framme vid grottans ingång hoppade vi alla i plurret. (Även Engla som senare berättade att hon vid tillfället glömt bort att tänka på hajar.) Barnen fick hjälp med sin framfart genom att en jungman (kille ur personalen) simmade framför dem med en badring i vilken de fick hålla sig fast. Vi visste inte vad som väntade oss men väl inne i grottan var det becksvart. Det lyste dock lite här och var från de guider som ledde turisterna genom mörkret. Vi simmade och simmade men det väntade ljuset dröjde. Först efter cirka åttio meters simmande såg vi ljuset i tunneln då en stor öppning uppenbarade sig. Vi hade nått fram till en liten sandstrand mitt inne i bergets mitt. Vi gick i land och tittade upp över de vertikala bergväggarna som stupade ungefär 100 meter rakt upp. Det var som att någon hade tagit en djup cylinderformad pepparkaksform och gröpt ur bergets innanmäte. Riktigt häftigt och vackert. Fred som var den absolut yngste killen på stranden passade på att slå en drill innan det var dags att simma tillbaka till båten. Under vår hemfärd fick Milla en aha-upplevelse då hon plötsligt mindes att hon verkligen besökt grottan under sin tidigare vistelse i Thailand. Och jag blev återigen påmind om att Millas minne ibland liknar fisken Doris, detta då jag anser att man inte glömmer Emerald Cave i första taget.

Nämnas bör också att även ungarna tyckte mycket om grottupplevelsen. ”4 Island One Day Tour” var helt enkelt en riktig vinstlott för hela familjen som alltså kröntes med det högst oväntatade crescendot EMERALD CAVE.

Synd var bara att det på grund av ”risk för väta” inte gick att ta med sig kameran in i grottan. Det finns dock en massa bilder att hämta på nätet för den som är nyfiken. //Jonas

Båttur.

Ser ni någon haj?

Milli Vanilli.

Milla hittade min bath som jag tappat från båten. Utan att veta att jag tappat den cirka tio minuter tidigare.

Vår plats på båten.

Pilen markerar grottans ingång och pepparkaksutgröpning.

Svampar och en long-tail båt.

På hemägen åkte vi förbi Koh Lantas träskmark.

Tillbaka utanför Saladan.

Old Town 100123

Januari 2010Posted by Jonas Sat, January 23, 2010 11:16:57

Efter en stadig frukost på Baan Café begav vi oss av till Old Town. Old Town ligger på Koh Lantas östra sida cirka två mil från Saladan och är öns huvudstad. Vi tog oss till vårt mål för dagen med hjälp av en ”tuk-tuk” och dess trevliga förare som körde i ett behagligt tempo vilket innebar att vi kunde njuta av att se oss omkring under vår färd. Den genomsnittliga levnadsstandarden på Koh Lanta kan med svenska mått mätt beskrivas som mycket låg men både jag och Milla upplever det dock som att de flesta av de människor vi möter mår ganska gott.

Väl framme i staden lade sig vår förare tillrätta i ”tuk-tuken” för att ta det lugnt till dess att vi gjort Old Town färdigt.

Vi strosade ner för huvudgatan vilket uppskattningsvis tog tio minuter, i lugnt tempo, för att sedan sätta oss ner för en lunch på en mysig restaurang med utsikt över havet. Själva staden var som ni förstår mycket liten men den hade dock sin lilla charm. Huvudgatan pryddes av tvåvåningsträhus och längs dess ytterväggar hängde vad jag skulle kalla ”röda Kinesiska lyktor”. Vidare stack långa bamburör med röda tygstycken ut från gatans kanter. Även de på Koh Lanta så vanligt förekommande burfåglarna gjorde sitt för att skapa en effektfull ”bybild”.

Jag har själv inte varit i Kina men jag fick trots allt en känsla av att vandra längs en gata i något gammalt ”Chinatown”. Jag har heller aldrig varit i ”vilda västern”, men även fast det påminde lite om den vilda väst jag sett på film så hade jag nog blivit förvånad om en drucken cowboy kommit utstapplandes från en saloon och skjutit vilt i luften.

Efter en och en halv timma begav vi oss hemöver.

På hemvägen passade chauffören på att hämta upp två av sina sju barn utanför familjens bostad. Flickorna var charmerande och gjorde sitt till för en god dricks.

Under vägen förvånades vi ett par gånger över barn som själva körde moped. Den yngsta var nog i åttaårsåldern. Kanske är det snart dags för Engla att börja övningsköra?

Efter en trevlig utflykt och lite bad gör vi oss nu i ordning för att äta middag med Englas bästa vän, Taloula och hennes föräldrar. Vi ska käka på ett svenskt hak som heter Bajen bar som ligger längs Long Beach, och jag tror bestämt det vankas pizza. //Jonas

Ser man något så här pampigt åker kameran fram.

Huvudgatan i Old Town.

Röda lyktor och burfåglar.Röda lyktor och trähus.

Engla framför ett vackert hus.

"Du är ju för-hejig pappa!"

Ser ni den lilla eremitkräftan?

Vacker vy från restaurangen.

Vacker min på restaurangen.

Mycket stor bild på den uppskattde kungen. (En mycket lång pir skymtar också.)

Vardag 100120

Januari 2010Posted by Jonas Wed, January 20, 2010 11:24:43

Tja, vad ska man hitta på att skriva idag då. Det har ju blivit vardag även här, och mycket av det vi sysslar med på dagarna känner ni ju till vid det här laget. Ordet vardag kan ju kännas lite tråkigt men än så länge är vardagarna här på Koh Lanta allt annat än tråkiga. Snarare är de lugna, avslappnade, mysiga och bekväma - även när delar av familjen är lite krassliga. Idag är dock samtliga friska och krya och Milla ser fram emot kvällens sittning med ”tjejorna”. Själv ska jag under kvällen försöka klura ut ett ”svar” på frågan ”Vad är religion?”. Någon som har ett förslag? Som avslutning på denna korta rapport måste jag gratulera min kära mor till hennes bokning av en Koh Lanta-resa från och med den tionde mars och två veckor framåt. Känns himla kul för hela familjen. Någon som vågar följa hennes fotspår månne? //Jonas

100118-100119

Januari 2010Posted by Jonas Wed, January 20, 2010 05:10:56

100118

Även i Thailand kan man uppleva mindre bra dagar. Denna dag var en sådan. Absolut ingen katastrof men dock.

Både gubben och Milla vaknade och kände sig krassliga. Milla petade i sig ett par alvedon och gick trots allt med Engla till skolan. Jag och Fred stannade hemma och kollade på Karlsson. Freddan piggnade så småningom till och förmiddagen avnjöts i lugnets tecken. Framåt lunch tog jag och Fred en promenad in till Saladan, medan Milla stannade hemma för att snabbkurera sig en halvtimma. Hon kom sedermera insvischandes till Saladan på en ”tuk-tuk” och vi åt lunch på vårt stammishak Baan café. Fredde somnade under vår prommis och vaknade först då vi spisat färdigt. Efter lunch kände både Fred och Milla sig lite sämre och vi gick hem för en siesta. Medan Fred och Milla sov gick jag och hämtade Engla från skolan. De sov fortfarande då vi kom tillbaka och jag och Engla gick för att ta ett dopp i poolen. De mådde återigen lite bättre då vi kom tillbaka och Milla gick och köpte ”take away”, medan jag tog del av den första föreläsningen i min distanskurs, ”Religionsvetenskap”. Efter maten gick alla förutom jag och lade sig. Jag såg istället färdigt på ”2012” som verkligen inte var något vidare till film.

100119

Jag vaknade vid 06.00 och låg och drog mig en stund innan jag begav mig ut på en liten löparrunda längs stranden. Detta var för andra dagen på raken och det kan nästan ses som en rutin?! Då jag kom hem var ungarna vakna medan Milla låg i sängen och upprätthöll endast den mest behövliga kontrollen över barnens tilltag. Efter jag lämnat Engla på skolan gick jag hem till sjuklingarna och tog hand om dem så gott det gick. Fred och Millas mående har gått upp och ner och vid lunchtid var de så pass pigga att vi kunde gå ut för att äta på det närliggande svenskägda cafeét ”Gafae Aroy”. Fred åt korv och makaroner, och till föräldrarnas förtjusning fick han i sig en hel del.

Då Engla kommit hem från plugget stack vi som vi brukar iväg för att ta oss ett dopp. Efter en stunds badande hade hon så lärt sig att simma bröstsim. Hon simmade cirka 15 meter i stöten. Otroligt imponerande tycker jag! Då vi kom hem igen hade Milla hittat en billig flygbiljett till min mamma. Arlanda - Krabi tur och retur utan byten, 6999: -. Jag ringde mamma, som tyckte att det hela lät förträffligt, samt skickade en bokningslänk via mail. Engla som vill ha full aktivitet hela dagarna gick sedan iväg för att leka med sina nyfunna vänner Tilde och Annie. De bor i samma hus som oss, vilket gör att de lätt kan springa mellan lägenheterna, skönt. Dagen till ära fick Engla möjligheten att använda sin nya Walkie-Talkie, vilket var förenat med stor glädje och stolthet. Den gode fadern kände även han en stor glädje, men inte lika mycket stolthet då dottern en stund senare ”ringde” och berättade att de tre tjejerna satt fast i hissen, efter att ha ”busåkt” litegrann. Det var dock ingen fara, då hissen inte hade fastnat, utan dörrarna bara hade stängts igen på ett våningsplan. Kändes i alla fall riktigt bra att Walkie-Talkien kom till användning. //Jonas

Beslutet att ta ett krafttag med toaletträningen för Fred fattades slutgiltigt efter att vi köpt vårt första blöjpaket sedan vi kom till Thailand, 40 blöjor för 100 Sek, billigaste märket. Den dagens budget var således spräckt. Som sig bör sker bakslag då och då, men överlag så säger han numera till när det börjar dra ihop sig. Vill dock tillägga att förutsättningarna att träna upp sig i dagsläget inte är de ultimata. Många av de toaletter som vi besöker saknar toalettpapper och man får istället skölja av honom med en slang som sitter fast jämte toaletten. Jag bävar inför den dagen då han ska inviga någon av de ”stå-toaletter” som är vanliga på restaurangerna nere i Saladan. //Milla

"Vy" från vår altan.

Söndag 100117

Januari 2010Posted by Jonas Sun, January 17, 2010 15:59:53

Idag vaknade vi upp i lägenheten för första gången under vår resa. Särskilt ungarna verkade uppskatta detta då de på så sätt fick äta sin frukost i lugn och ro, utan någon hotellpersonal busandes med dem. Vi påminner dock regelbundet Fred om dem genom att kalla honom ”Feéd” varpå han skriker nej! och ryter som ett lejon. Efter frukost tog vi det lugnt ett par timmar och åkte vid lunchtid in till stan för att äta på Baan café. Väl hemma igen gick vi och tog ett dopp i resortens pool. Engla simmar någon sorts ansträngande form av hundsim och tar sig på så vis framåt, en fyra fem meter åt gången. Vid poolområdet stiftade Engla en ny bekantskap med en femårig tjej. Engla öppnade konversationen med orden: ”Ska jag bära dig?” vilket hon fick och också gjorde. Fred å sin tur blev ovän med en kille som trodde han ägde hotellets lekplats.

Vid femtiden gick vi hem och gjorde oss i ordning för en middag på Easy bar. Innan vi fick maten var det full fart på Fredde som busade med sin servitörpolare och blev omkringburen av en annan.

Nu är klockan snart 22.00 och det är dags att kolla in om "2012" är en bra rulle. //Jonas

Nyduschad och fräsch inför restaurangbesök.

Går hon i Katlas fotspår månne?

Nycirkusartisten Katla dvs.

En yr liten kille.

Vad gör Fredde?

Flytt 100116

Januari 2010Posted by Jonas Sun, January 17, 2010 04:15:06

Idag flyttade vi så till lägenheten. Uthyrningsassistenten Pen mötte upp oss med frukt och svenskt lösgodis. Berättade sedan för Milla för tredje eller fjärde gången hur förundrad hon var över att hon var så ung och ändå hade två barn. Pen kallade henne för ”Strong mummy”. (Pen har även tidigare berömt mig över min vitalitet och spänst trots min ansenliga ålder.)

Efter en snabb installering i lägenheten gick vi och käkade vår hittills dyraste lunch på resortens egen restaurang. 625 bath (cirka 140 kronor) gick kalaset loss på. Resten av dagen njöt vi över att vara på plats i vår alldeles förträffliga lilla lägenhet.

Vi tar gärna emot besök. Står ni för flygbiljetten så är ni välkomna att bo hos oss. //Jonas

Engla var snäll och lät See bära henne nedför trapporna en sista gång.

Vår balkong (i mitten till vänster) på Bu.Nga Raya.

Pick-upen som tog oss och all vår packning till lägenheten.

På plats.

Freddan plockar ut lite grejer ur ryggsäcken att leka med.

Djungelvrål på altanen.

Indianen 100115

Januari 2010Posted by Jonas Sat, January 16, 2010 09:56:45

Sista kvällen på Bu.Nga Raya Resotel.

Efter jag lämnat Engla på skolan gick jag och satte mig på ett ställe som heter ”Indian” och beställde in en citronshake. Jag sparkade av mig tofflorna och slog upp en bok. Jag läste och tittade ut över havet om vart annat. Jag upplevde ett grymt välbehag och jag kände en stor tacksamhet över att jag får uppleva det jag och vi gör. Efter en stund gick ägaren till baren för att göra något ärende och han lämnade över baren till en av sina kompisar som satt och mös. Efter ytterligare en stund skulle kompisen gå iväg och hon bad då mig att hålla ett öga på baren. Vad ska man säga annat än att det är en skön stämning som råder. Milla och Fred slöt så småningom upp och jag och Freddan gick och badade en sväng. Han är en tuffing i vattnen och inte den största av vågor, som välter honom ”upp och ner”, kan få honom att surna. Dagen förflöt och vi käkade lunch på ”Easy bar” där Fred redan tidigare blivit polare med en av servitörerna.

Då Engla, som under sin skoldag varit på stranden mest hela dagen, kom till oss var hon mycket trött och slut. Förmodligen hade hon druckit dåligt under dagen och jag och Engla tog en ”tuk-tuk” till hotellet så att hon skulle få vila. Fred och Milla kom strax efter. Hon piggnade så småningom till och Engla och Milla åkte in till Saladan för att köpa lite ”take away”, godis och ett par jonglörbollar som Engla suktat efter.

Vi åt och käkade godis på balkongen och barnen avrundade som valigt kvällen med lite Karlsson på taket.

Om föregående dagar varit lugna och sköna tar dock denna priset. //Jonas

Skön stund på ”Indianen”.

Lycka är en kanelbulle i Thailand 100114

Januari 2010Posted by Jonas Thu, January 14, 2010 14:51:21

Gårdagens utekväll/elddop med de andra mammorna från skolan gick över förväntan. Det var en något spänd undertecknad som anlände till baren The Indian vid 19.02 (strategiskt uträknad tid) i går kväll. Insåg dock ganska snabbt att nervositeten var onödig eftersom stämningen var avslappnad och "tjejorna" jättetrevliga. Vi gick sedan vidare och jag lyxade till det och beställde in en "hot pan" med räkor som serveras i en svinasvarm gjutjärnspanna. Kände efter en stund att spenderarbyxorna möjligtvis hade varit på i överkant denna kväll, men summan av kalaset uppgick till omkring 80 sek, inklusive svalkande måltidsdrycker och transport. Känns ändå som ett rätt rimligt pris för en helkväll ute på lokal. Ser fram emot att spendera kommande onsdagskvällar i detta sällskap.

VI har idag gjort något så oväntat som att struntat i att bada något över huvud taget. Vi brukar vanligtvis (i tre dagar) gå direkt till stranden efter att ha hämtat Engla vid skolan efter 14. Så det var en garderad moder som hämtade Engla med beskedet att det inte blir någon strand efter skolan. Mutan var en nyinköpt dvd-film och en Barbietidning med klippdockor och mer än detta krävdes inte för att ges möjligheten att spendera eftermiddagen i ett svalt hotellrum. Myseftermiddagen avbröts dock abrupt av att Engla fick ett enormt sug efter en kanelbulle, varpå hela familjen begav oss in till stan/byn för införskaffande av en sådan. Lycka är en kanelbulle i Thailand!

Ser nu mycket fram emot att flytta in till "vår" lägenhet på lördag. Det ska bli riktigt skönt med kokmöjligheter och lite bättre utrymme för hela familjen. Engla har även stora förhoppningar på att lägenheten möjligtvis inrymmer en "högsäng", vilket skull göra lyckan total. Hotellet som vi bor på i skrivandet stund är helt ok, men det är lite ensligt beläget. Engla och Fred tycker nog båda även att det ska bli skönt att komma ifrån de kvinnor som arbetar på hotellet. Vad som för sex dagar sedan uppfattades som Thailändsk öppenhet och gästvänlighet har enligt barnen nu övergått i en annan, mera påfrestande skepnad. Kvinnorna som arbetar på hotellet är alla synnerligen vänliga och välmenande, men barnen ser numera bara fyra kvinnor vars största mål under sin arbetsdag är att lära ut Thailändska fraser, ropa efter "Feéd" och "Enna" samt framförallt bära dem både upp och ner för trappor. Både Engla och Fred vill numera att jag och Jonas ska bära dem i trapporna för att på så vis omöjliggöra för kvinnorna att "komma åt dem". Då jag själv går under benämningen "Madame" har jag fortfarande ett mycket stort förtroende för kvinnornas kompetens och professionalism.

Tänker på er därhemma och hoppas att ni har det bra, det har i alla fall vi! //Camilla

Jag har tagit till mig av kritiken att inte jag och Milla varit med på några bilder. Här ser ni så mig skymta längst "storgatan" i Saladan, håll till godo.

Och här en bild på Milla och barnen.

Fredde showar. (En till bild på Milla och barnen.)

Spex utanför en av pålrestaurangerna i Saladan. (Och en till.)

Middagsörhängena är på.

« PreviousNext »