korgboll

korgboll

"Det är en dag imorgon också" 100204

Februari 2010Posted by Jonas Thu, February 04, 2010 15:02:14

Under en stjärnklar himmel dansas det barfota till sköna, svängiga rytmer. I klungor har folk samlats på mjuka kuddar i sanden och de ömsom sitter, ömsom ligger och njuter av stämningen, sällskapet och det svaga vågskvalp som kan höras när musiken då och då tystnar. Svala vindar sveper in över stranden och jag tänker på vilken lyckost jag är som får uppleva detta. Jag tänker på att alla runtomkring mig verkar vara så uppsluppna, fria och avslappnade. Jag tänker på den vänliga inställning som alla uppvisar gentemot varandra. Jag tänker på att klockan börjar bli mycket och att det är en dag även i morgon. STOPP! Det är bara att inse att en del saker har hänt sedan min ”storhetstid” och att jag nuförtiden förundras över att så många runtomkring mig på utestället dricker sina drinkar ur ”buckets” (som små hinkar). Jag känner även en viss stress och oro över det relativt ”höga” antalet personer runtomkring mig tycks ha kringgått de hårt stiftade narkotikalagar som finns i Thailand. Något som förmodligen kan relateras till att så många ligger och tar det, det lilla lugna, på utplacerade ”myskuddar” på stranden. Då jag slutligen adderar antalet ”buckets” och alla de något misstänkta pupiller som jag sett under kvällen och ställer detta i relation till de omkring 75 mopeder som står parkerade utanför stället, är det dags att kapitulera och tacka för mig. Man skulle kunna sammanfatta kvällen som riktigt härlig på ett grymt skönt uteställe, men med bristande förutsättningar att fullt ut kunna hänge mig åt det gamla goda partylivet. Men Anna, om du kommer och hälsar på ska vi allt se till att skaka liv i den numera något ängsliga och restriktiva morsan.

07.30 nästföljande morgon sätter jag mig panikslagen upp i sängen och märker att ytterdörren står öppen. Springer in till vardagsrummet där Engla sitter och ritar, medans Jonas ligger och halvsover i sängen. När jag inser att Fred inte befinner sig vare sig i sängen eller framför TV´n gallskriker jag, med galenskap i både röst och blick, att ”dörren är öppen och Fred är borta”. Springer sedan iväg ut till hallen för att bege mig ut på jakt, men inser snart att jag måste låsa upp dörren för att kunna ta mig ut. Polletten trillar slutligen ner när jag långsamt vänder mig och för att se en snusande liten 2,5 åring ligga i den 80 cm säng som jag och Fred brukar sova i på nätterna. Jag signalerar snabbt till Jonas ”att det nog bara var en dröm” och att ”det är lugnt”. Ni kan lita på att Jonas kände stor ömhet och stolthet över sin fru i och med detta hjärtslitande och något abrupta uppvaknande. God Morgon och välkommen till en ny dag på Koh Lanta. //Camilla