korgboll

korgboll

Elefantäventyr 100220

Februari 2010Posted by Jonas Sat, February 20, 2010 15:13:42

Lördagar brukar vanligtvis innebära någon form av utflykt i familjen Nässbjers thailändska vardag, vilket var fallet även denna soliga lördag. Efter att ha startat morgonen med en rejäl lyxfrukost på vårt kära Baan Café var det dags för det härliga lördagsäventyret, Elefantridning. Beslutet hade fattats efter att med stor tydlighet fått klargjort att det inte var några som helst problem att som ensam vuxen rida elefant med två småbarn och snart var allt ”klart och betalt”. Tillsammans med den tuk-tuk chaufför som vi numera betecknar som ”vår” begav vi oss således iväg till djungeln. Hela familjen sprudlade av entusiasm och spänning då vi kom fram till elefanternas ”place”. Eftersom Jonas, tro det eller ej, är allergisk mot Elefanter var det bara jag och barnen som skulle ges möjlighet att dela denna fantastiska upplevelse, där vi tillsammans med en stabil och trygg elefant skulle bege oss in i den vackra, vilda terrängen.

I väntan på att vår elefant skulle komma in spanade vi in en supergullig elefantunge som spexade för oss i anslutning till stället där man skulle kliva upp på elefanterna. Allt kändes superbra och spännande - sen kom vår elefant fram till påstigningsplatsen. Vår elefant var superstor och det var med ordentlig möda som vi alla tre lyckades ta plats i den korgliknande anordning vilken skulle fungera som ett stabilt skydd utifall det skulle råka bli en smula svajigt under färden. Redan efter omkring en minut frågar Engla ”har elefanten det bra”. Mitt svar blev ett tryggt och förtroendeingivande ”han har det jättebra, elefanter tycker att det är roligt att bära runt på människor i djungeln”. Sakta men säkert började dock min trygghet och mitt förstånd att inte oroa barnen att svikta. Då Engla för femte gången ställde samma fråga som tidigare, var jag tvungen att inse att elefanten inte var särskilt nöjd med sin situation, han var till och med rejält motsträvig. Mitt svar till Engla blev i stället att ”vi får hoppas att det snart är färdigt”, ”mamma är bara lite rädd”. Egentligen var jag inte lite rädd, jag var bokstavligt talat livrädd. Den trygga elefanten hade förbytts till grymt instabil och tillsynes rätt irriterad och ville helst inte gå mer än två meter i taget innan han försökte smita in i djungeln och den eftertraktade skuggan. Att han även frustade och skakade så att jag hade svårt att hålla koll på både mig och barnen förstärkte situationen ytterligare. Föraren som försökte få honom på rätt köl hade ett tufft jobb och då min uppfattning att han inte alls hade koll på situationen var ett faktum, bad jag honom att vända om och ta den snabbaste vägen tillbaka. Vi hade fått nog. Efter att Fred sedan tappat hatten (som föraren tog upp, trots mina protester att inte lämna oss ensamma på elefanten) och elefanten hade muckat med en annan elefant var färden slutligen över för vår del. Både jag och Engla försäkrade varandra om att vi aldrig mer skulle rida på elefanter. Fred däremot har under kvällen klargjort för övriga familjen att han vill rida på elefanter när han blir stor.

Ni kan förresten kolla in foton på Engla (Fliken Bilder, Tempelbesök) på Lilla Svenska skolans hemsida. www.svenskaskolanlanta.se

Tack för idag, morgondagen ska vi spendera på den trygga stranden. //Camilla

En liten ödla som smet in i vår lägenhet infångades snabbt av Engla.

Förväntansfulla ungar, ett par skymtande elefanter och vår tuk-tuk chaufför.

På grund av hastigt avslutat äventyr blev det tyvärr ingen bättre bild än denna på själva ridturen.

Sötsnabel.